Drama Queen

Det är bättre nu. När logiken kickar in blir det alltid bättre. Jag har mesat ner mig de senaste tre åren och jag vet faktiskt inte varför jag tror att jag inte är lika mycket värd som alla andra att vara där jag är. Jag måste tuffa till mig. Men jag är så jäkla trött, trött av pendlandet framför allt. Jag lägger mig utmattad varje natt pga att halva dagen går till att skarva mellan att åka buss, tunnelbana och pendeltåg. Efter Faluvistelsen i helgen är det så hjärtskärande uppenbart hur sköna promenader till skolan fattas mig.

Jag lipar ibland. Don't worry too much. Det är mitt sätt att ventilera. Oftast kommer det något gott med det. Inte alltid, men för det mesta, kommer den där logiken och jag minns vad jag har kämpat för. Varför jag skrev den där absolut första pretto-krönikan i Hälsinge Kuriren om att vara straight edge (gav upp det idealet några år senare, ack ack) och förebild. Varför jag står här i en uppstolpning av journalistikens potpurri och krafsar med tårna.

Därför att jag vill.

Jag är en grym skribent, det vet jag. Men är jag en tuff journalist? Nej.

Men jag kanske kan bli?