Bloggning från ödemarken

Japp, jag kom fram! Y-bussen var ovanligt snabb i snörusket, och jag fick sitta bredvid en gullig gravid tjej som fick låna hörlurar av mig till bussfilmen (som var Vägen till Terabithia dubbad, uäck, till danska). Jag blir ett sånt mähä av gravida tjejer, det liksom kliar i fingrarna att bistå dem när de tappar saker på golvet eller suktar efter en godisbit men inte har nån. Pojje hämtade på Resecentrum, så en puss till honom!

Så nu är man parkerad här i villan på Baggargatan. Söderhamns innerstad (kan man säga så?) är sjukt öde, tror folk är för fetmätta för att rulta iväg till mellandagsrean. Själv betade jag av det 2 m korta butiksstråket på 20 min, det är fattigt med reafynd här uppe. Men evolution är på G! Undertecknad, som har en tendens att handla icke-reaplagg på reor, gick hem med en fin kasse - rea only! Fick tag i lite underkläder - ett nödvändigt ont eft eftersom trosor uppenbarligen inte var av prioritet när jag packade hemma i Åkersberga... Men så där sliskigt brat-nöjd var jag mest över att hitta en morgonrock i siden med körsbärsblommor för halva (!) priset - yes I'm a sakura-sucker..!

Julen spenderades på jobbet. Kändes inte som nån större hit att sitta hemma direkt, så jag tjänar feta cash istället, hedning som jag är! Sjukt lättförtjänta cash, dessutom - som baxat! Och allt ska gå till Japan-trippen. Julafton och juldagen var smooth som Sandys vaniljvodkejordgubbsdrinkar. Nästan alla pensionärer var borta hos familjemedlemmar och svullade julbord, så det fanns liksom inte så mycket att göra på hemtjänsten. Har ändå varit tantfarbrorstel efter varje pass. Konstigt.

Mammsen var en ängel och hade gömt knäck och julklappar i en garderob, så då kändes det inte lika sorgligt att vara själv. Massa fina kokböcker och annat! Fast det är snubbens julklapp som gör mig mest hulkig och saknig - fick ett par rosa Skullcandy-lurar, stora som fan! Streetigt och fint till nyklippta pottluggen (japp, jag har posat framför spegeln)! Får inte se snubben på en månad nu eftersom universums jävlighet har gjort honom till kattallergiker. Sucks! Men jag ska nog hitta en volleyboll i källaren att ha som kompis, precis som Tom Hanks. Han ska heta Sten-Yngve.

Haha, fick en Rayman raving rabbids samlarfigur också!

Dum igen!

Aaaaargh.hur lyckas jag alltid titta på fel tider! Nu har jag bokad busstid tidigt och så visar det sig att jag har juridik/kriminalduggan sent på dagen! Ve mig! Så nu ska jag kliva upp ogudaktigt tidigt imorgon för att åka till skolan och förhandla om att få göra duggan med den tidigare gruppen. Att mejla läraren ifråga vore minst sagt pointless, då jag redan förra veckan mejlade om en annan grej och ännu inte har fått svar. Suck! Har packat någorlunda duktigt nu, men jag är ju minst sagt usel på denna aktivitet, så det slutar alltid med att jag packar ner halva garderoben. Hm.

Efter duggan (om Murphy håller tassarna borta och jag får göra den) styr Y-bussen mot Söderhamn och hälsingländskt vinterlandskap. Me and my solitude! Hela familjen, minus syster som jobbar snutskift, är i Sri Lanka så det blir undertecknad och katterna till jul (nä, jag ljuger, jag ska jobba, så jag kommer få massoooor med godis, så det är egentligen inte synd om mig). Snubben är knäpp och jobbar över jul fast han inte behöver - stiiirrrrrd! Vill det sig riktigt illa kommer jag under Söderhamnsepisoden förvandlas till en sån där läskigt enstörig cat lady á la Gösta i Låt den rätte komma in kombinerat med Helena Bonham Carter i Big Fish med 35 katter och ett hus som luktar kattlåda och småbarnen berättar spökhistorier om.

Äh, gnällspik! Kommer bli asnajs till nyår med skönt folk! Längtar... Och praktik i januari - om nyhetschefen har fått informationmejl från Jan Örnéus. Don't be so sure!

Men sayonara. Nästa rapport kommer när jag framme i ödemarken.(Någon som orkar hämta mig och min belsebubtunga rukkväska på Resecentrum...? )

Jag är så dum...

Jag förväxlade tiderna för föreläsningen om kön och etnecitet. Den börjar ju 13:00 och inte 10:00, så varför är jag uppe så tidigt i ottan? My bad.. Tur att jag inte snubblade iväg efter bussen i alla fall.

Nä, får väl krypa ner i bingen igen, då!

Jag drömmer om det Gröna stället...!

Det är så pirr-i-magen-roligt att se fram emot något man inte har någon aning om..!

Time for kontrollerat lättsinne!... eller inte...

Aaaah, andas ut... Fast bara genom munnen, för jag är så in i Mumindalen tilltäppt i nosen av denna ihärdiga förkylning att man skulle kunna tro att den är mer uttjatad än finanskrisen.

Jag är rätt nöjd med referatet.Fick en smärre panik när Hanna och jag själv stoppades av lyckta dörrar en ANDRA gång - vi får inga smaskiga rättegångar, hulk hulk. Så det blev leftovers med bokföringsbrott.(Hur många gånger har Lo läst Ekonomijournalistik? - En gång! Läste hon den? - Nej, hon skummade, för ekonomi är food for worms, in the name of John Keating!) Men Murphy var inte med mig denna dag, huvudförhandlingen gled på i lättförståelighetens mysvarma sken. Sånt gillar vi.

Julkryssning tomoz! Jag måste sova. Och packa. Och härda! Kopiöst alkoholintag stundar i morgondagen, gott folk, och den här kickan kör inte bil!...eller båt för den delen. Det är lite skämmigt att åka på kryssning efter "Färjan" det är ju lite som att man tittar på kids på fatcamp och såna där kändisalkisar på rehab bara för att det får en själv att känna sig liiiite mer normal (fast det vågar ju ingen erkänna, nej, vi tittar för vi är så ooooroade!Bullocks!) På tal om Bullocks funderar jag på att börja kontrollera mitt svärande med kodord igen, men"Bananråtta" är sååå mainstream! Kanske blir det wizard swears?

Rättegångsreferat (lite crappy, men det är ju första gången, hallå!)

Taximan åtalad på grund av slängd bokföring

I tisdags hölls rättegången mot den 66-årige man som åtalats för två bokföringsbrott inom sina taxibolag i Botkyrka kommun. Enligt mannen var brotten inte ett försök att dölja fiffel utan bara den olyckliga följden av ett krossat äktenskap.

Det var efter millennieskiftet som mannens två bolag började gå allt sämre. Taxibilarna stod ofta stilla och det var svårt att få tag i chaufförer. År 2005 var det så illa ställt att han var tvungen att pumpa in egna pengar, en summa som han uppskattar till 600 000 kr, för att ge lön till de anställda och hålla bolaget flytande.

Åtalets tyngdpunkt ligger på den bokföring för de båda bolagen som 66-åringen inte har sparat. Inom aktiebolag ska bokföring ske löpande och sparas under 10 år. Den åtalade mannen erkände de gärningar som åklagarsidan tog upp under rättegången och förklarade att bokföringsunderlagets försvinnande hade att göra med den ekonomiska krisen inom taxibolagen. Pengarna, som han hade tagit ur egen ficka för att rädda bolagen, hade han gemensamt sparat med sin hustru. När det kom fram att 66-åringen hade gjort slut på alla deras besparingar, som skulle gå till pensionen, begärde hustrun ut skilsmässa.
– Katastrofen kom när hon ville skiljas, sa 66-åringen.
Han berättade att hustrun ville ha ut honom ur hemmet, så han fick packa två väskor med det nödvändigaste. Allt annat, 40-50 pärmar med bolagens bokföring inkluderade, hamnade i sopcontainrar.
– Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Och jag visste inte var jag skulle göra av dem. Just i den stunden var inte pärmarna av prioritet. Det är lätt att vara efterklok.

Det var under hösten 2006 som 66-åringen kastade bokföringen. Då hade verksamheten i bolagen varit nedlagd ända sedan våren. Men räkningarna kom i efterhand och lade sig på hög. Eftersom pengarna gick till bolaget även efter dess nedläggning uteblev även en sista årsredovisning som skulle ha gjorts i slutet av 2006.
– Jag hade planerat en årsredovisning, men jag har inte haft råd att ordna med en revisor, förklarar 66-åringen.

Åklagarens slutsats var att den åtalade mannen medvetet hade gjort sig skyldig till brott. Dock hade han inte som avsikt att dölja något. Han blev förblindad av sin egen svåra situation och försummade sina skyldigheter. Både åklagare och försvarssida var överens om att en villkorlig dom var den mest passande påföljden, men åklagaren ville även att böter skulle ingå.
Domen meddelas den 30 december.

Mot Tingsrätten!

Inatt har jag sovit hos Hanna för slippa gå upp okristligt tidigt och färdas till Flempan ända från Åkersberga - det blev sisådär 1,5 timmes skillnad i färdväg, det ni! Hanna välkomnade med lussebullar och jättegod glögg - myyyysigt (låter som retrosnubben i Pressbyråns reklam)! Själv var jag hedning och tog med mig Pringles som present. En liten julmust hade jag också med mig för att släta över det hela.

Så nu sitter man här och väntar in tiden för rättegång. Den senaste uppgiften är att göra ett rättegångsreferat innan helgen. Damerna klev upp i ottan, men väl inne i rättegångssalen ville målsäganden att huvudförhandlingen skulle ske bakom lyckta dörrar, så det sket sig och vi fick gå hem. Det var det bästa målet att skriva om på morgonen, så nu väntar vi på att klockan ska närma sig 13:45 och backup-förhandlingen ska kicka igång. Suck.

Jag kommer inte hinna skriva klart litteraturseminarieuppgiften innan jag ska iväg på kryssning. Oh, darn!

Radioskugga

Asch, jag har inte kommit in i bloggrytmens frekventa danspiruetter än, men det är på gång. Jag ska skriva mer, mer, mer så att jag inte får skäll av Hanna :)

Radioveckan är slut, vilket medför den största sorgen (med trumpetmusicerande och begravningståg a' la italiensk mafia på 20-talet) eftersom Staffan Andersson uppenbarligen inte får jobba kvar på radiokursen eftersom en lektor ska ersätta honom. Va fan! The SCANDAL med stort S! För all del, det är bra med lärare som kan det här med akademiska termer, men som blivande journalist ser jag det som mest vitalt att få råd, pepp och undervisning från folk som varit out there, folk i branschen. Radio i en bok eller i skolbänken blir aldrig som radio i praktiken. Att Staffan är en så bra lärare och skön person gör det ju inte heller mindre klart vad jag tycker om saken.

Men det har varit sjukt kul, mitt nederlag med lipande vändes dagen därpå när jag samlade krafter och peppade ordentligt för att göra en riktigt grym ståupp/miljöbeskrivning. Jag var faktiskt lite stolt över mig själv. Sakta men säkert kartlägger jag mina styrkor - för de finns där.

Sista uppgiften var så där härligt filurig som det bara kan bli med radio: vi skulle göra att minireportage med ståupp och egna ljudeffekter. Resultatet blev att undertecknad sprang runt på Friskis & Svettis och gjorde ljudupptagningar av jympastamp och muskelknuttstön. Den stora frågan löd:"Hur påverkas du av finanskrisen?"
Frågan kan vid blotta anblicken vara en pice of cake, men icke! Den här kakan ville folk inte ens nosa på. Ja, de flesta i alla fall. Många som går på gym i kommunen Österåker verkar, om man får vara fördomsfull, av högre klasser. De verkar tycka att det är skämmigt att prata om att man drabbas ekonomiskt. Go figure. Jag lyckades dra ut lite smått och gott till slut. Men, men, jag tror jag har lite kvar att öva på när det kommer till att fadea (hur stavar man det, fejda?) övergångarna i inslagen, det lät aningen skummisch senast.

Stort med radio

Alltså, jag får en halvt som halvt dålig vibe att jag ger intrycket av att bo i EMOville, men så är det faktiskt inte. Oftast är jag en sån där pinsam människa som bara asgarvar åt allt och gör normala människor obekväma med allt mitt asgarvande.

Radioveckan är hur som haver sjukt nice med utbildningens hittills skönaste lärare (förutom Ville "tala ur skägget!" Carlström, och Nils "perverst intresserad av politik" Funcke), - Staffan Andersson.

Radio är läskigt. Jag är en redigeringsbenägen skrivarmänniska med pennan som lightsaber istället för tungans Jedi mind power. Så när jag måste prata, pressad på tid, börjar jag tänka för mycket och jag tappar bort Kraften. Så istället blir det Jedi superstamning. Krångligt, men jag stolpar innan, gör ett genrep, och då går det lite bättre. Häftigt med något helt nytt och att få en sån utmaning med en side order av adrenalinkick!

För första gången har vi haft en genomgång av ett tekniskt verktyg som jag fattat hygglo på första försöket och - hör och häpna, damer och herrrar - Staffan Andersson repterade genomgången flera gånger - the awesomeness i lärarväg! Jag har fattat det som att lärarrollen är slightly annorlunda från den på gymnasium och för lägre årskullar, men jag är sådär fånigt förhoppningsfull att en lärare alltid är en mentor, känslomässigt engagerad och övertygad om att där finns intellektuell och kreativ sav (uäck vad det där lät äckligt) att klämma ur de små fumliga eleverna. Herr Andersson är möjligen besläktad med den sorten. Någonting höll mig liksom fast vid varje uppmaning han drog, varjeerfarenhet han öppnade upp och delade. Det kändes effortless från hans sida, men ändå så personligt viktigt för honom att ge oss den kunskapen.

Det kändes stort. Att få en sån vibe från en lärare på högskolenivå var något alldeles pinfärskt för mig, vilket får det att låta som att lärarna under min utbildning på Högskolan Dalarna lika gärna kan förtidspensionera sig i all sin sugighet, men så är inte fallet. Många av dem var fantastiska i all sin kunskap, pedagogik och diskussionsförmåga. Men den den där glöden, att verkligen vilja att jag och du ska förstå essensen av saker och ting och omständigheterna de råder i... den hade jag inte sett förut.

Stort var ordet.

Drama Queen

Det är bättre nu. När logiken kickar in blir det alltid bättre. Jag har mesat ner mig de senaste tre åren och jag vet faktiskt inte varför jag tror att jag inte är lika mycket värd som alla andra att vara där jag är. Jag måste tuffa till mig. Men jag är så jäkla trött, trött av pendlandet framför allt. Jag lägger mig utmattad varje natt pga att halva dagen går till att skarva mellan att åka buss, tunnelbana och pendeltåg. Efter Faluvistelsen i helgen är det så hjärtskärande uppenbart hur sköna promenader till skolan fattas mig.

Jag lipar ibland. Don't worry too much. Det är mitt sätt att ventilera. Oftast kommer det något gott med det. Inte alltid, men för det mesta, kommer den där logiken och jag minns vad jag har kämpat för. Varför jag skrev den där absolut första pretto-krönikan i Hälsinge Kuriren om att vara straight edge (gav upp det idealet några år senare, ack ack) och förebild. Varför jag står här i en uppstolpning av journalistikens potpurri och krafsar med tårna.

Därför att jag vill.

Jag är en grym skribent, det vet jag. Men är jag en tuff journalist? Nej.

Men jag kanske kan bli?

Insikt

Det var nog första gången som jag gråtit på Södertörns högskola.

Frid

Tentan är över. Satt hos Hanna till kl 04:00 på morgonen. Vi var kraftigt mentalt handikappade mot slutet med en gigantisk påse Riesen, lussebulle och becksvart kaffe - aaaah, jag mår lite illa nu. Men nu är det över och jag tänker inte ens fundera på om det gick bra. För nu är jag i ett snötäckt Falun hos en fin Sandy, och plugg slutar finnas ett tag. 

Vänskap är vackert.

Still breathing

Hahaaa, jag överlevde! Textgenomgången var inte fullt så läskig som jag hade förutspått. Det funkar hyfsat bra att förvänta sig domedagen för man blir alltid lika positivt överraskad. Nu har jag varit fantastiskt produktiv och reviderat min crappy-artikel och lämnat in den, så åt Mumindalen med den!

Åter till tentaplugget! Seriöst, var är min tentaångest?