Fick beröm av nyhetschefen (som återgått till att vara min kontaktperson, duktig!) för min pyttelilla snyftare om Folkan i Ljusne, fast det var nog inte så mycket snyftare som det var "Hur, ska det gå för Folkan! Spänningen tätnar, stay tuned!" Glad! Klad! Klaaaaad! De som var med från The very beginning vet att undertecknad hade ett behov av att vara lärarens marsipangris som liten, och ja... ibland drattar man i återfallsträsket..
Jag har börjat spåra nu, suttit i musarmsposition liiite för för länge. Allt är typ skitroligt och jag nyser helt omotiverat! Jag vill pynta mitt bås med såna där krusiduller från pappersförstöraren, men jag vågar inte.
Söderhamns Kurirens interiör, btw, är inte alls lika flashig en vecka senare, bara olidligt jobbig. Why? Därför att hela planlösningen är indelad som något slags kosmiskt ägg/hjul där allt går runt: Nyhetschefen och sidplaneraren sitter i en slags ö av datorer i mitten, och runt hela härligheten står alla reporterbås uppradade. Vid en ände, sett i genomskärning framför nyhetschefens ö, finns receptionisten och entrén. Eftersom allt är runt färdas också ljudet runt. Så om någon i båsen vänster om en ropar, så hör man det från höger, vilket i sin tur resulterar att man förvirrat lunkar runt och letar efter en människa som inte existerar i nån av höger-båsen. Livet är tungt, indeed! Samtidigt i Gaza...
Mina sista tankar i detta minst sagt ostrukturerade blogginlägg går till Gustav som måste kryssa på Cinderella med söderhamnspensionärer. Det är hårt att vara journalist ibland. Nu ska jag dricka te ur hans kopp!
Del Amitri är tillbaka!
2 år sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar