No money, no honey

Det är inte så värst läskigt att ringa till folk längre - fet utveckling för att vara mig. Nu är det problematiska att faktiskt förstå vad personerna i andra änden av luren säger. Pressekretaren på ett specifikt departement var en riktig kluring då det som kom ut ur hans mun lät ungefär som Örebrognäll, fast med avsevärt högre gnällhalt (inget ont mot Örebroare, jag ääälskar örebroare, speciellt om de har en ghetto-touch och heter Mounira). Och jag HATAR att behöva säga "va?" 10 gånger. Själv ger man intycket av att vara McSpånhuvud Deluxe samtidigt som man förolämpar personen man pratar med genom att inte vara så fantastiskt välorienterad bland rikets dialekter som man borde. Värst är det när de pratar husmus-tyst. Jag gillar högljudda människor. I telefon, i alla fall.

CSN har för övrigt beslutat att pissa på mig genom att inte betala ut mina studiemedel för den här månaden. "Jaha, tack så mycket, då" tänkte jag när jag inte kunde betala handpenning på mina glasögon inne på Synsam eftersom kontot uppenbarligen var tomt. CSN-tanten i telefonen tyckte inte att det var deras problem, eftersom det är skolan som har avbrutit mina studier. Jag påpekade artigt att skolan sagt till mig att de meddelat CSN att jag bara skulle byta inriktning på utbildningen, men det kunde hon inte se någonstans så det sssscheeet hon i.
Ringde kurssekreteraren som mot alla odds var kvar på kontoret efter 16:00(!), och hon lovade trött att hon skulle ringa CSN. Faaan vad alla ska strula!

Så nu har jag nada kosing. Guess I'll have to turn tricks.