Mot Tingsrätten!

Inatt har jag sovit hos Hanna för slippa gå upp okristligt tidigt och färdas till Flempan ända från Åkersberga - det blev sisådär 1,5 timmes skillnad i färdväg, det ni! Hanna välkomnade med lussebullar och jättegod glögg - myyyysigt (låter som retrosnubben i Pressbyråns reklam)! Själv var jag hedning och tog med mig Pringles som present. En liten julmust hade jag också med mig för att släta över det hela.

Så nu sitter man här och väntar in tiden för rättegång. Den senaste uppgiften är att göra ett rättegångsreferat innan helgen. Damerna klev upp i ottan, men väl inne i rättegångssalen ville målsäganden att huvudförhandlingen skulle ske bakom lyckta dörrar, så det sket sig och vi fick gå hem. Det var det bästa målet att skriva om på morgonen, så nu väntar vi på att klockan ska närma sig 13:45 och backup-förhandlingen ska kicka igång. Suck.

Jag kommer inte hinna skriva klart litteraturseminarieuppgiften innan jag ska iväg på kryssning. Oh, darn!

Radioskugga

Asch, jag har inte kommit in i bloggrytmens frekventa danspiruetter än, men det är på gång. Jag ska skriva mer, mer, mer så att jag inte får skäll av Hanna :)

Radioveckan är slut, vilket medför den största sorgen (med trumpetmusicerande och begravningståg a' la italiensk mafia på 20-talet) eftersom Staffan Andersson uppenbarligen inte får jobba kvar på radiokursen eftersom en lektor ska ersätta honom. Va fan! The SCANDAL med stort S! För all del, det är bra med lärare som kan det här med akademiska termer, men som blivande journalist ser jag det som mest vitalt att få råd, pepp och undervisning från folk som varit out there, folk i branschen. Radio i en bok eller i skolbänken blir aldrig som radio i praktiken. Att Staffan är en så bra lärare och skön person gör det ju inte heller mindre klart vad jag tycker om saken.

Men det har varit sjukt kul, mitt nederlag med lipande vändes dagen därpå när jag samlade krafter och peppade ordentligt för att göra en riktigt grym ståupp/miljöbeskrivning. Jag var faktiskt lite stolt över mig själv. Sakta men säkert kartlägger jag mina styrkor - för de finns där.

Sista uppgiften var så där härligt filurig som det bara kan bli med radio: vi skulle göra att minireportage med ståupp och egna ljudeffekter. Resultatet blev att undertecknad sprang runt på Friskis & Svettis och gjorde ljudupptagningar av jympastamp och muskelknuttstön. Den stora frågan löd:"Hur påverkas du av finanskrisen?"
Frågan kan vid blotta anblicken vara en pice of cake, men icke! Den här kakan ville folk inte ens nosa på. Ja, de flesta i alla fall. Många som går på gym i kommunen Österåker verkar, om man får vara fördomsfull, av högre klasser. De verkar tycka att det är skämmigt att prata om att man drabbas ekonomiskt. Go figure. Jag lyckades dra ut lite smått och gott till slut. Men, men, jag tror jag har lite kvar att öva på när det kommer till att fadea (hur stavar man det, fejda?) övergångarna i inslagen, det lät aningen skummisch senast.

Stort med radio

Alltså, jag får en halvt som halvt dålig vibe att jag ger intrycket av att bo i EMOville, men så är det faktiskt inte. Oftast är jag en sån där pinsam människa som bara asgarvar åt allt och gör normala människor obekväma med allt mitt asgarvande.

Radioveckan är hur som haver sjukt nice med utbildningens hittills skönaste lärare (förutom Ville "tala ur skägget!" Carlström, och Nils "perverst intresserad av politik" Funcke), - Staffan Andersson.

Radio är läskigt. Jag är en redigeringsbenägen skrivarmänniska med pennan som lightsaber istället för tungans Jedi mind power. Så när jag måste prata, pressad på tid, börjar jag tänka för mycket och jag tappar bort Kraften. Så istället blir det Jedi superstamning. Krångligt, men jag stolpar innan, gör ett genrep, och då går det lite bättre. Häftigt med något helt nytt och att få en sån utmaning med en side order av adrenalinkick!

För första gången har vi haft en genomgång av ett tekniskt verktyg som jag fattat hygglo på första försöket och - hör och häpna, damer och herrrar - Staffan Andersson repterade genomgången flera gånger - the awesomeness i lärarväg! Jag har fattat det som att lärarrollen är slightly annorlunda från den på gymnasium och för lägre årskullar, men jag är sådär fånigt förhoppningsfull att en lärare alltid är en mentor, känslomässigt engagerad och övertygad om att där finns intellektuell och kreativ sav (uäck vad det där lät äckligt) att klämma ur de små fumliga eleverna. Herr Andersson är möjligen besläktad med den sorten. Någonting höll mig liksom fast vid varje uppmaning han drog, varjeerfarenhet han öppnade upp och delade. Det kändes effortless från hans sida, men ändå så personligt viktigt för honom att ge oss den kunskapen.

Det kändes stort. Att få en sån vibe från en lärare på högskolenivå var något alldeles pinfärskt för mig, vilket får det att låta som att lärarna under min utbildning på Högskolan Dalarna lika gärna kan förtidspensionera sig i all sin sugighet, men så är inte fallet. Många av dem var fantastiska i all sin kunskap, pedagogik och diskussionsförmåga. Men den den där glöden, att verkligen vilja att jag och du ska förstå essensen av saker och ting och omständigheterna de råder i... den hade jag inte sett förut.

Stort var ordet.

Drama Queen

Det är bättre nu. När logiken kickar in blir det alltid bättre. Jag har mesat ner mig de senaste tre åren och jag vet faktiskt inte varför jag tror att jag inte är lika mycket värd som alla andra att vara där jag är. Jag måste tuffa till mig. Men jag är så jäkla trött, trött av pendlandet framför allt. Jag lägger mig utmattad varje natt pga att halva dagen går till att skarva mellan att åka buss, tunnelbana och pendeltåg. Efter Faluvistelsen i helgen är det så hjärtskärande uppenbart hur sköna promenader till skolan fattas mig.

Jag lipar ibland. Don't worry too much. Det är mitt sätt att ventilera. Oftast kommer det något gott med det. Inte alltid, men för det mesta, kommer den där logiken och jag minns vad jag har kämpat för. Varför jag skrev den där absolut första pretto-krönikan i Hälsinge Kuriren om att vara straight edge (gav upp det idealet några år senare, ack ack) och förebild. Varför jag står här i en uppstolpning av journalistikens potpurri och krafsar med tårna.

Därför att jag vill.

Jag är en grym skribent, det vet jag. Men är jag en tuff journalist? Nej.

Men jag kanske kan bli?

Insikt

Det var nog första gången som jag gråtit på Södertörns högskola.

Frid

Tentan är över. Satt hos Hanna till kl 04:00 på morgonen. Vi var kraftigt mentalt handikappade mot slutet med en gigantisk påse Riesen, lussebulle och becksvart kaffe - aaaah, jag mår lite illa nu. Men nu är det över och jag tänker inte ens fundera på om det gick bra. För nu är jag i ett snötäckt Falun hos en fin Sandy, och plugg slutar finnas ett tag. 

Vänskap är vackert.

Still breathing

Hahaaa, jag överlevde! Textgenomgången var inte fullt så läskig som jag hade förutspått. Det funkar hyfsat bra att förvänta sig domedagen för man blir alltid lika positivt överraskad. Nu har jag varit fantastiskt produktiv och reviderat min crappy-artikel och lämnat in den, så åt Mumindalen med den!

Åter till tentaplugget! Seriöst, var är min tentaångest?